Något av det finaste

Det är bara du och jag hemma. Du är förskyld och lite seg så vi tar det lugnt idag. Väckte dig precis med välling och du såg lika sur ut som du alltid gör när jag väcker dig. Det är inte roligt att vakna, men man kan inte sova hela dagarna. Jag bestämmer att vi ska se lite på TV. Det gillar jag ju inte att göra med dig egentligen, men är man sjuk får man göra sånt. Jag sätter mig i soffan och du i fåtöljen Vill du ha glass frågor jag och går och hämtar en piggelin till dig. Det får man äta massor av när man är sjuk. Bra mot feber och halsont. Jag inser att det finns flera kanaler med program om djur på den för mig lite okända TV'n.

Så jag sätter på ett program om apor och frågar om du inte ska sitta i mitt knä när du ätit upp glassen. Så du hoppar upp i mitt knä och sätter dig på min mage. "Sitter inte bekvemt" säger du på din försiktiga svenska som du ganska nyligen bytt till. Så vi halkar båda ner lite i soffan, och nu sitter vi båda bekvämt. Där sitter du och jag. Mitt på dagen och ser på aporna som hoppar i träden. Hela tiden frågar du mig vad de gör, och fast jag mycket väl vet att du ser vad de gör. Så får jag förklara att de äter, hoppar, lekar och bråkar. Att aporna gör precis samma saker som du gör med dina två äldre syskon. Vid det tillfället visste jag, att detta är något av det finaste som finns i hela världen. Att få sitta med en liten människa i knät och känna hans värme och kärlek. Att få lära honom allt jag vet och göra honom till en riktigt fin människa. Det är något av det finaste jag upplevt.

/ J

Tycker helt klart att jag ser en likhet här. På den övre bilden går jag andra året på gymnasiet, är alltså typ 18 vårar gammal. Enda skillnaden är väl att jag är blond nu, eller?

Josefin

Jag är för full
Du är för ung

Men finns det en så finns det flera!

Min första

Vi sitter hemma hos en gemensam kompis och dricker alkohol. Eftersom vi bara är 16 år dricker vi någon form av häxblandning, snott av våra föräldrarna som vanligt. Allt var så spännande och så väldigt förbjudet. Antagligen var det detta nervpirr som gjorde det mesta av stämningen den kvällen än själva alkoholen. Efter de värse lekar, skratt och lite tjafs minns jag så väl hur vi satt bredvid varandra i soffan. Du la handen på mitt lår och jag kunde inte sluta rodna på hela kvällen. Jag kunde knappt titta åt ditt håll resten kvällen. För aldrig trodde väl jag att någon faktiskt skulle vilja röra vid lilla mig. Tjejen som alltid varit så ensam och som verkligen ingen egentligen tyckte om. Hon som absolut inte någonsin våga drömma om att få pussas med en pojke, kanske mest på grund av rädslan för att drömmar oftast inte slår in.

Allt var så mysigt och roligt den kvällen. För även fast jag inte direkt kommer ihåg vad vi gjorde för något roligt, eller hur det blev som det blev. Så minns jag den första kyssen som något av det bästa som någonsin hänt mig. Mitt självförtroende som varit på botten efter stor ensamhet och missförståelse blev genast befintligt igen. Efteråt trodde jag knappt att det var sant. Hade du kysst mig? Varför gjorde du något sådant? Varför skulle något vilja kyssa mig?

Vi kände redan då varandra sedan länge och något som kanske både började bra och dåligt, slutade samtidigt både bra och dåligt. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och jag kommer alltid minnas den kvällen i slutet av november. För även om jag inte då visste det så var du en mycket drivande kraft till att jag idag är som jag är. Att jag vet att jag kan göra vad jag vill och att jag idag vet att det finns pojkar som vill pussa även lilla mig. Mina tankar om kärlek är en helt annan historia. Men något som är helt säkert är i alla fall att det finns pojkar som vill pussas mig, och människor som vill umgås med mig. Tack.

Josefin