Saknar du aldrig mig? Jag saknar dig ibland. Eller jag kan inte ens säga ibland. Varje dag tänker jag att nu ska jag berätta något för dig eller nu ska jag skriva det här. Av någon anledning gör jag det inte och varje gång jag inte gör det belönar jag mig själv. Vi ska inte ha med varandra att göra egentligen och det är bara jag som blir ledsen. Trots detta vill jag så hemskt gärna prata med dig varenda dag i resten av mitt liv att det gör ont i mig när jag tänker på det. Det som egentligen är sorgligt är att jag alltid vetat att det skulle sluta såhär och att jag alltid, alltid fortsatt hoppas. Under en så kort tid var du allt jag hade, under en sån kort tid påverkade du mig så mycket att jag aldrig kommer kunna släppa dig och du kommer alltid vara min.
Josefin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar