Tycker det är skit roligt att jag även fått min lillebror, som alltid ska vara så häftig och cool, att lyssna på Winnerbäck, Kent och nu Krunegård. När jag hör att från andra sidan övervåningen spelas "Jag är en vampyr" blir jag nästan gråtfärdig. Både för att den låten betyder så mycket för mig, men även för att även matchokillen i familjen lyssnar på musik som av många killar i 16års ålder kan anse vara lite mesig. Ibland blir man stolt alltså! Josefin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar